mativalen

Här nedan kommer ett föredrag som hölls under Mativalenturnén.

Först en liten snabb historik:

 

Året är 1996 och med bakgrund i uppgiften att utrota hungern i världen, trädde FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, in och myntade begreppet matsäkerhet; att säkra matförsörjningen åt världens hungrande.

 

Följden blev en storsatsning på det industriella jordbruket som vi idag är vana med; företag som utvecklar stora monokulturer som utarmar jorden i Syd, och som alldeles för ofta rapporterats utnyttja den billiga arbetskraften maximalt. Ett annat problem är konstgödningen samt användningen av kemikalier, som utvecklats av restprodukter från andra världskriget. Ett relativt nytt fenomen stavas GMO, där man med genmanipulerande tekniker effektiviserar det storskaliga jordbruket ytterligare, genom att införa nya gener ska växter såsom majs, kunna tåla köld, besprutningsmedel och konstgödsel i ännu större utsträckning. Och denna mat exporteras sedan till oss för vår konsumtion i Europa och USA.

 

Trots dessa åtgärder med effektiviseringar av jordbruket, går fortfarande 1 miljard människor hungrande, trots att vi har nog med mat om vi hade fördelat det rättvist på jorden. Vi hade nu senast en matkris 2008 och som nu åter håller på att upprepas. Jag vet inte om ni såg det, men i oktober förra året, rapporterades det på TV om de ökande matpriserna runt om i världen, samt den breda spekulationen som finns på matjordar i världen, särskilt i Afrika. Länder som Kina, Saudiarabien och oljestaterna samt privata investerare köper och hyr mark för odling av säd, grönsaker och frukt – detta med en drastisk följd för de lokala bönderna. Och det var i och med att matpriserna sköt i höjden år 1996 som La Via Campesina, det internationella bondenätverket, slog fast att mat är en rättighet och inte en handelsvara. Så började ursprungs- och bonderörelserna världen över jobba för matsuveränitet, en annan produktionsmodell och vad innebär egentligen detta?

 

-          Att själva bestämma vilka matprodukter man vill odla.

-          Att man ska kunna producera på vilket sätt man vill, t.ex. använda gamla traditionella metoder.

-          Bestämma till vilket ändamål produktionen sker, till egen försörjning eller för export.

 

Detta betyder att man i praktiken mobiliserar sig lokalt för ett självbestämmande över sin egen matproduktion, för att kunna stå på egna ben så att man slipper importera mat från stora multinationella företag såsom Nestlé, Kraft Foods och Coca Cola. Dessutom förstärker detta ens egen kulturtradition av odling på gamla och beprövade sätt som värnar om vår jords resurser.

 

Jag var till Ecuador och praktiserade hos FENOCIN som jobbar med ursprungsfolks, svartas och bönders rättigheter, och där stred man för sina rättigheter till mark och vatten. Eftersom mycket av marken och vattnet är privatiserat och privatiseras i och med globaliseringens framfart. I Ecuador kunde man finna broccoli- och blomplantage i bergen, på kusten fanns oräkneliga räkodlingar och fruktplantager och i regnskogen där jag var en tid, började storbönderna att föda upp Broiler kycklingar (en framavlad köttkyckling) som prompt taget lever på kemikalier, och köpte in palmolja som de planterade på stora arealer och som sög upp stora mängder vatten. Denna ohållbara situation, där majoriteten småbönder tvingas att slita ihjäl sig för småpengar, fick vi vara med och uppleva då vi hjälpte till att rensa ogräs och skörda kakao och kaffe, en rik erfarenhet som fick mig att inse hur hårt arbetet på jordbruk kan vara. Då är det inte konstigt om man börjar satsa på ett storskaligt jordbruk, med helt andra produkter som marknaden efterfrågar, istället. Denna ohållbara situation förbättrades dock inte precis av oljeindustrins anspråk på territoriumet. På 70-talet inträffade en svår olycka då Chevron/Texaco, ett amerikansktägt bolag, verkade där och det är inte förrän idag som de blivit fällda för miljöbrott och dömdes till 60 miljarder kronor som skulle gå till restaureringen av de skador de tillfogat platsen. Tyvärr är detta ingenting mot de begärda 190 miljarderna de kräver som ersättning för sjukdomar, boskap och de odlingar som de berörda gått miste om. Och tyvärr, vänder sig nu dagens ungdomar för att söka efter arbete i oljeindustrin eller genom en tjänst hos militären vakta oljeplatåerna eftersom dessa åtminstone ger en lön, sen att denna lön inte räcker för att flytta hemifrån och försörja sin familj, är en annan femma.

 

Det händer dock mycket på hela den Latinamerikanska kontinenten, folkrörelserna kräver utökade rättigheter och med Ecuadors nya konstitution från 2008 håller jordbrukspolitiken på att förändras i landet. Men med det, betyder det inte att allt kommer att förändras som i ett trollslag, utan det ligger mycket hårt arbete på det lokala planet för att en förändring ska ske. Under min praktik fick jag se många goda exempel på hur man organiserade sig lokalt för att uträtta ett arbete för byns bästa, det kunde handla om att varje familj skickade en representant för att man skulle ta itu med rensa dikesrenarna så att vattnet skulle flyta bättre, eller rensa ogräs på byns gemensamma odlingsplätt, eller genom organisationen bygga upp en ostfabrik dit byborna kunde sälja den mjölk de inte behövde, och de inkomsterna som kom från osten gick tillbaka till dem. Från organisationernas håll hölls det i teoretiska fortbildningskurser i bland annat agroekologiska odlingsmetoder, och rent praktiskt lärde de ut hur man tillverkar egen kompost och gödningsmedel av organiska material. På en regional och nationell nivå samlades bönder för att (liksom man gör här idag här på Kulturernas Karneval) visa upp den mångfalden som finns i landet genom att bjuda på lokalproducerad mat och byta fröer bönder emellan, samt hålla i ett seminarium om matsuveränitet och om organisering.

 

På en internationell nivå deltog vi också på en kongress, dit ett tusentals bönder, ursprungsfolk och aktivister från hela Latinamerika, samt representanter från USA, Europa och Indien deltog, under det internationella bondenätverket La Via Campesina. Man samlades för att diskutera och utveckla matsuveränitetens betydelse och demonstrera för sina rättigheter i centrala Quito, Ecuadors huvudstad.

 

Man menar att genom en tillämpning av matsuveränitet skulle detta kunna förändra det utvecklingssätt av matproduktionen som vi rusar mot idag, som är helt beroende av olja och kemikalier, och istället på ett lokalt plan skapa ett engagemang för en hälsosammare och miljövänligare matproduktion.

 

Så min undran är: Varför skulle inte vi i Sverige också kunna bli mer matsuveräna?

 

-li